Redaktör Olssons country (sida 3 av 3) | Föregående sida | Nästa sida

Ketil: 2015-03-29 15:49		Når det gjelder Cash så skapte han jo sitt eget sound på Sun og disse utrolige låtene derfra fulgte han stort sett gjennom hele karrieren.Her gjaldt det etter som jeg forstår å liste opp studioalbum og da kunne lett et av hans 8 Tema album havnet på et nytt opsett hos meg, feks Bitter Tears. Du løfter fram albumet No There was a song Frank.Det har ikke helt festet seg hos meg.Cash var vel dengang å regne som relativt progressiv og her gjør han en coverskive med tradisjonell Country instrumentering og lite Boom Chica Boom.For all del glimrende musikere,men Johnny setter ikke sitt eget stempel på låtene i forhold til de som allerede har gjordt dem. Det kom som en positiv overaskelse for meg ifjor da albumet Out Among The Stars utkom.Tullingene i Colombia jaget bare en ny hit.og holdt det tilbake.Kanonband med purunge Marty og en inspirert Johnny Cash til tross for helseproblemer.Helt på høyde med det beste fra Coming To Town...
Magnus Eriksson: 2015-03-29 16:31		Sun-inspelningarna är mestadels skräp. Det var också för att Sam Phillips ville att Johnny Cash skulle fortsätta spotta ur sig menlösa ditties som Cash lämnade honom. Redan på Sun hade Cash idéer om sina temaskivor (som även jag håller högt) men den genomkommersiella Phillips hade ingen som helst förståelse för någon som helst konstnärlig strävan hos sina artister. Han gick alltså till Columbia för att få e möjlighet att spela in dessa. Dock ville inte räknenissarna ha dit honom. Bob Johnston ställde ultimatum, stödd av John Hammond har jag för mig. Lustigt nog var det tre artister under loppet av några år som ekonomerna på Columbia inte ville ha, men som Johnston och Hammond tog strid för. Det var Johnny Cash, Bob Dylan och Leonard Cohen ...
Bengt Eriksson: 2015-03-29 17:03		Om någon är intresserad... Jag har aldrig haft ett klockrent förhållande till country, däremot har jag under hela mitt medvetna musiklyssningsliv haft ett av- och på förhållande. Inga skivor, inte ens några låtar men här är artister som på olika sätt introducerat mig till och in i countrymusiken, från 50-talet och framåt (direkt ur huvet och i någolunda upptäcktsordning) tills namnen blev oräkneliga… Lonnie Donegan, Bill Haley, Elvis Presley, Tommy Steele, Jimmy Driftwood, Hank Williams, Woody Guthrie, Carter Family, Johnny Cash, Everly Brothers, Buddy Holly, Snoddas Nordgren, Gunde Johansson, Owe Thörnqvist, Johnny Horton, Wanda Jackson, Cacka Israelsson, Kingston Trio, Bobby Bare, Roger Miller, The Byrds, Holy Modal Rounders, Flying Burrito Brothers, Tom T Hall, Alf Robertson, Jan Hammarlund, Old Timey String Band, Jerry Jeff Walker, Lucinda Williams, Grusidojjan, Grateful Dead, Dolly Parton, NRBQ, Hazel Dickens, Sarah Ogan Gunning, Aunt Molly Jackson, Loretta Lynn, Butch Hancock, Guy Clark, Jimmy Dale Gilmore, Mike Seeger, George Jones, Tanya Tucker, Iris Dement, Nanci Griffith… (säkert ändå i fel ordning ibland och 100, 1000 till sen som sagt).
Jonas Franksson: 2015-03-29 22:08		Och Cash räddade Dylan när Columbia inte ville lyssna på Hammond, utan tänkte göra sig av med Dylan efter hans första skiva, efter det spelade han in Freewheelin med Hammond.
Jonas Franksson: 2015-03-29 22:10		Ni kommer väl ihåg den här listan som forumet tog fram 2007: www.rootsy.nu/artikel.php?id=146
Tom Skjeklesæther: 2015-03-29 22:12		I serien »Bare i Sverige« bringer vi her en ny oppsiktsvekkende uttalelse, fra Magnus Eriksson, om Johnny Cash innsats på Sun Records: »Sun-inspelningarna är mestadels skräp«. Get Rhythm? Skrap? Hey Porter? Skrap? Walk the Line? Skrap? Og ikke minst »Big River«? Skrap? Den siste er Bob Dylans (og min) Cash- favoritt. Gjort av Grateful Dead på 396 konserter, av Dylan & the Band på Basement Tapes session i Woodstock og av Cash selv på det jeg vil tro er langt de fleste av hans egne konserter fra 1958 til 1995/6. Av med boksehanskene! Nå er det alvor. Dette kan ikke få stå på rootsy. nu.
Magnus Eriksson: 2015-03-30 08:56		»mestadels skräp«: du räknar upp några av få bra sakerna Cash spelade in för Sun. Lyssna igenom de omfattande samlingar som finns med materialet och du inser att jag som vanligt har rätt. Men boxning? Jag är motståndare till våld och du till idrott. Den utmaningen går inte ihop.
Rune Häger: 2015-03-30 09:14		Rootsys egen muntergök Magnus E hastade ur sig en mening om Jerry Lee Lewis för ett par veckor sedan. Enligt Magnus är JLL en ”buskisartist” som man inte ska ta med, när man presenterar sina countryfavoriter. Och Frank Östergren, som hade placerat en JLL-platta på sin lista, fick veta att den betraktades som en ”skamfläck”. Vad Magnus vill ha sagt med sina påhopp är jag ej i förstånd att reda ut. JLL är naturligtvis ingen vanlig artist. Hans karriär sträcker sig snart 60 år bak i tiden och det är väl få som kan matcha en sådan siffra. Speciellt som han fortfarande turnerar. Jag har lyssnat mycket på Jerry Lees countryplattor, framför allt på de som kom under 1970-talet med specialskrivna låtar för JLL. Här gör han rollen som storyteller och placerar sig bland de mest trovärdiga berättarna inom countryn. Kallar man Jerry Lee ”buskisartist” så vet man inte vad man talar om och många av hans lyssnare tyckte säkert att det var plumpt av Magnus E att ge sig på honom. Men ingen orkade reagera. Kanske har det blivit så att ingen längre bryr sig om vad Magnus E tycker?
Magnus Eriksson: 2015-03-30 11:30		Att göra lång och någorlunda trogen tjänst till musikaliskt kvaiitetskriterium är naturligtvis löjeväckande.
Bengt Eriksson: 2015-03-30 12:33		Några fler namn till min tidiga countryinkörningsport: Jerry Lee Lewis, Chuck Berry, Peter Rowan...
Tom Skjeklesæther: 2015-03-30 22:11		Nå må du slutte å røre, Magnus: Er disse Cash-originalene skrap (også fra Sun perioden): Folsom Prison Blues Give my love to Rose (hans beste etter Big River) Cry!Cry! Cry! Country Boy Luther played the boogie Belshazzar Mean Eyed Cat Train of Love pluss disse coverlåtene: Rock Island Line Wreck of the Old 97s Ballad of a teenage Queen Guess things happen that way Home of the Blues You win again Hey Good looking´ I love you because Dessuten: Jerry Lee Lewis er en av rockmusikken/ countrymusikkens originaler. Har akkurat lest hans selvbiografi, »Jerry Lee Lewis/ His own Story«, skrevet sammen med Pulitzer-prisvinner Rick Bragg. En av de aller beste musikkbiografiene jeg har lest. Enig, vi dropper sporten. Tom S Mean Eyed Cat
Magnus Eriksson: 2015-03-30 23:13		Jerry Lee Lewis är en pajas, både som rock- och countrysångare. Att han är ett original innebär inte automatiskt att han gjort meningsfull musik. Fast det mesta av rockens vita femtiotal var förstås skräp, så Jerry Lee Lewis var i någon mening representativt dålig. Johnny Cash på Sun: flera av de inspelningar du räknar upp är långt sämre än vad Cash skulle göra några år senare på Columbia. Dock gjorde han också, vilket jag skrivit, en del bra saker även på Sun. Sam Phillips kommersialism kunde inte helt dränka storheten hos Johnny Cash.
Håkan Olsson: 2015-03-31 09:16		Jag häpnar och kan samtidigt inte låta bli att beundra elegansen i Magnus svepande generaliseringar. Inga nyanser här inte, möjligen några få undantag som bekräftar regeln. Allt Sun och Sam Phillips gjorde suger, Jerry Lee är en pajas, rockens vita femtiotal är skräp. Tidigare har vi lärt oss att punk och pubrock är värdelöst. Way to go, Magnus!
Magnus Eriksson: 2015-03-31 11:36		Somliga generaliseringar har fog för sig, ibland rymmer nyanslösheten en sanning - då bör vi inte tvinga fram »nyanser« som förvanskar denna. Anyway, Phillips gjorde också bra saker: bluesinspelningarna, Elvis Presley (även om hans Sun-inspleningar är underlägsna det mesta han gjorde senare), Amazing Rhythm Aces första. Men borde vi inte med mer än ett halvsekellångt perspektiv kunna förhålla oss sansade till vår barndoms favoriter? Jag blev intresserad av musik 1965, och 50-talet har alltid legat i backspegeln. Men jag kan utan vidare erkänna att många tidiga favoriter var skräp som det mesta i den brittiska bluesvågen och en hel del Merseypop. Varför detta envisa fasthållande vid fetischeringen av det som ni, äldre Rootsy-medarbetare gillade när ni var i tonåren? Jag är övertygad om att ett ifrågasättande av Elvis inte väcker lika starka reaktioner som ett av Jerry Lee Lewis. Den senare var ju så tuff och fräck och utlevande. POå 50-talet n.b. - dags att växa upp?
Rune Häger: 2015-03-31 15:08		En artist, oavsett genre, som lyckas attrahera en stor publik världen runt i nästan 60 år måste ha något utöver det vanliga att bjuda på. Kan man avfärda en sådan artist med några enkla klyschor, utan att precisera vad man egentligen menar? Jag har gillat Jerry Lee sedan första gången jag hörde honom i en jukebox på Östra stranden i Halmstad. Han vävde samman sin sångröst, sitt pianospel och sitt låtval med en attityd som var full av energi och inte kunde kopieras av någon annan. Han var unik och är det fortfarande. Han var rock´n´roll. Men visade snart att han hade lyssnat en hel del på country hemma i Ferriday, Louisiana. På sina LP-skivor fanns det alltid ett och annat spår från countryvärlden. Producenten Jerry Kennedy fick chansen att göra Jerry Lee till en countrystjärna. Och det lyckades. De LP-skivor som producerades under 1979-talet hör till de bästa countryplattorna som kom ut. Det handlar om låtar med texter som berättar en hel roman på några minuter och man behöver bara läsa några titlar, så vet man vad det handlar om: Middle Age Crazy (1977), She Even Woke Me Up To Say Goodbye, I´ve Forgot More About You (Than He´ll Ever Know) (producerad av Stan Kesler 1974 i »Kennedy-stilen«) och flera andra låtar som berör med hög trovärdighet och därför kan stå som exempel på modern country när den är som bäst. Och Jerry Lee Lewis har under alla år alltid låtit övertygande. Han fejkar inte. Hur man kan avfärda honom så billigt som Magnus E gör, det är obegripligt.
Lista ämnen | Föregående sida | Nästa sida Föregående ämne | Nästa ämne

Skapa en användare och logga in för att svara på inlägg